En början från min berättelse
Jag fick ett slag. Ett till och ett till.
Jag kände hur blåmärkerna bildades och tårar började trilla ner för kinderna.
Fan, vad Nicholas tog i allt vad han orkade för att slå till mig. Gänget stod och skrattade med armarna över bröstet åt mig. Efter flera slag gav Nicholas upp och hånskrattade. Jag belönades med detta för ett misstag jag hade gjort. Jag kysste Timmy. Timmy, den söta nästan hjärtskärande söta killen i gänget. Och antagligen var det förbjudet. Jag såg upp på Timmy med tåröga, panikslagna ögon. Han skrattade åt mig, precis som dem andra.
"Så, Stephanie.. ", sade Rebecca, en av dem populära i gänget. Som alla strävade efter för att bli som henne. "Förstår du nu vad som händer när du kysser Timmy, eller någonsin träffar honom ?"
Jag svarade inte. Jag visste inte vad jag skulle svara. Så, jag bet mig i underläppen och lät en suck lämna mina smala läppar. Rebecca skrattade åt mig och långsamt började jag gå från skolgården och skolan. Jag orkade inte. Vad skulle jag göra ? Timmy var så snäll och omtänksam mot mig i helgen, och när jag kom till skolan. Jag visste inte vad jag ska säga. Jag blev chockad. Han var en helt annan Timmy i skolan. Jag hann iallafall känna honom. Känna hans riktiga jag och jag lyckades bli förälskad i honom. Och nu skulle jag aldrig få träffa honom. Aldrig känna hans läppar mot mina. Aldrig få se in i hans djupa, blåa ögon och säga de tre orden "Jag älskar dig". Aldrig mer.
Jag hörde skolklockan ringa från kvarteret jag vandrade över. Den bekanta ringklockan som ringde om det var rast eller lektion. Jag fortsatte gå i min takt hemåt och försökte glömma de orden Rebecca sa till mig. Jag försökte glömma Timmy som jag trodde var min. Men jag hade fel som vanligt.
Jag hörde någon springa alldeless bakom mig. Jag vände mig om för att se vem det var och jag kände igen flickan genast. Det var min bästavän. Som ofta var upptagen med andra än mig. Men hon var min bästavän, nästan min enda vän. "Stephanie!", ropade hon till mig. Jag stannade och såg på Rachel med plågade ögon. Sekunder efter kände jag hennes armar omkring mig. Jag knep ihop ögonen och flera tårar trillade ner för kinderna. Jag flämtade och snyftade av smärtan i armarna. Smärtan över allt. Smärtan i mitt hjärta. Jag kände Rachels händer stryka mig tröstande över ryggen och jag ville inte släppa taget.
"Glöm honom, Stephanie. Timmy är inte bra för dig. Det märkte du själv", viskade Rachel i mitt öra. Jag knep, nästan skrek när jag hörde de orden. Timmy var inte bra för mig. Timmy skulle aldrig bli min. Det var bara något i mina drömmar. Jag lyckades släppa taget om Rachel och jag sjönk ner på knä. Så pass sårad var jag. Hon hukade sig ned i min höjd och strök mig över ryggen. Fler, nästan hundratals tårar föll ner för kinderna. Det kändes som jag grät blod. Jag försökte lugna ner mig för att kunna säga någonting till Rachel.
"Du anar inte hur.. fruktansvärt kär jag var i honom!" Min röst var inte mer än en viskning. "Och när jag såg honom skratta åt mig. Såg på när jag blev slagen. När han inte gjorde någon nytta, blev jag bara.. du vet.", mumlade jag.
Jag hörde ännu en till komma bakifrån. Den här gången hörde jag tunga steg. "Rachel, jag behöver prata med Stephanie", sade den bekanta rösten till henne. Hon nickade och kramade om mig innan hon lämnade platsen. Timmy tog över hennes plats. Vad ville han nu ?
( Början av min berättelse. Jag kommer skriva fortsättning imorgon, eller senare idag om jag har lust. Skriv vad ni tycker om den ^^' )
