Forever can begin - if you're with me

Jag tycker inte alls förhållandet tillsammans med min mamma. Den känns bara tung och jobbig, inte precis som andras förhållanden till sina, eller hur ? Jag önskar att jag kunde berätta det mesta för henne och inte kunna dölja lögner. Jag önskar att jag fortfarande kunde spendera tid ensam med henne, men det kan jag inte nu. Inte nu när hon och hennes nya har flyttat ihop. Det stör mig fortfarande. Jag kan inte släppa det. Jag vill inte bo i samma hus som honom och hans dotter. Jag menar inte att de inte är trevliga. Men jag vill inte leva som en vanlig, svensk familj med mamma, pappa, barn. Jag vill endast leva med mamma och min bror när jag kommer över till henne. Jag förstår henne att hon inte vill leva ensam, men de kunde åtminstonde bo kvar där de bodde istället för att flytta ihop efter 1½ månad - 2 månader. Alltså.. jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag vill ha sagt längre. Mina tårar gör mig okoncentrerad, precis som jag är nu. Jag saknar henne. Min mamma, jag vill få hennes gamla jag tillbaka. Jag vill få känna hennes armar omkring mig och höra varje dag: "Jag älskar dig". Jag vill vakna upp i samma hus, bara med henne och min bror i huset utan hennes nya och hans dotter. Jag vill att hon ska göra frukost åt oss. Jag vill så mycket. Men jag antar att det kommer ta ett tag för hennes gamla jag ska komma tillbaka.
Jag ska komma över till henne på höstlovet. Från måndag - fredag ska jag vara hos henne. Men jag antar att jag vill sova hos min äldre bror och hans flickvän. Från tisdag till onsdag, det skulle kännas bra. Så att jag kan slippa min osäkerhet bara för en dag. Sen får vi se hur jag gör. Men om jag inte orkar vara hos henne hela fem dagar kan jag åka hem när jag känner för det. Och jag tror att jag kommer vilja göra det.

Låten påminner mig om mamma, jag blir alldeless gråtfärdig

Jag älskar min mamma. Väldigt mycket. Men jag kan ogilla henne. Särskilt när hon dricker. Jag bor 18 mil från henne och jag vet inte vad hon har för sig just nu. Jag vet iallafall att hon inte dricker just nu för då skulle hon ringa mig vilken minut som helst. Det är det som är det mest jobbigaste med henne. Jag hör på henne när hon har druckit alkohol. Man blir flamsig, flummig och pratar långsamt. Och skrattar en hel del och kan aldrig komma till saken. Man upprepar frågor t.ex "Vad gör du ?", pratar om något annat i 30 sekunder och upprepar frågan. Det får jag uppleva några gånger om året och jag tycker inte alls om det. Jag fattar inte varför hon gör det. Varför ska hon ringa oss, sina barn ? Jag blir deprimerad när jag pratar med henne när hon är full. Liksom.. jag blir irriterad och jag känner att jag lägger på när som helst. När jag kommer och besöker henne i en vecka eller en helg vädjar jag henne att undvika alkohol, för hennes och mitt egna bästa. Men ofta lyckas jag inte. Jag gillar inte att se henne dricka vin. Det känns inte som min mamma då. Det känns bara som att jag känner henne som någon.. bekant. Visst, några gånger får hon dricka men samtidigt tänker jag varför jag låter henne. Jag förstör bara henne.

Jag pluggar om droger i skolan och håller på och läser om just alkohol. Jag läste att hjärtat slag blir sämre, minnet blir sämre och man kan inte kontrollera sig. Man gör saker som man egentligen inte vill när man är nykter. Och det är jag orolig för mamma. Att hon kommer gå för långt och testa på något som är farligt. Men, jag får hoppas att hon inte för det. Jag ska försöka få henne att minska mängden av alkohol. Pappa behöver jag inte oroa mig om, visst han dricker men inte tills han blir full, tappar balansen och pratar flummigt. Men min mamma känns väldigt.. jobbigt. Men nu har jag bestämt mig, om hon ringer mig när hon är full ska jag lägga på. Det vill pappa också. Och den orden ska jag följa. Då lär hon sig också att hon inte ska kontakta oss när hon är på fyllan. Och hon kanske minskar mängden av alkohol. Man får allt hoppas. Jag hoppas nästan varje dag. Men mest när hon ringer.

/ Isabelle

Eftersom att jag blev nöjd med kategorin " Mitt liv " så ska jag fortsätta blogga om det. Den här gången tänker jag skriva om när jag besökte kuratorn vid 10årsåldern.

Jo, man fick prata en hel del där. Men det var samtidigt kul. Blandannat var det om min mamma och min pappa. Och min tid i skolan. Om jag inte skulle ha besökt en kurator så vet jag inte hur mitt liv skulle vara. Tungt skulle det var iallafall. Jag skulle iallafall inte vara den jag är idag.
Jag minns när jag gjorde några uppgifter, som ett familjeträd men mamma, pappa, bröder, systrar osv. Jag minns när jag fick pepparkakor. Jag fick gå till kuratorn en gång i veckan. Jag tror att det var på torsdagar. Och jag längtade nästan efter nästa gången jag skulle dit.

Lite nervöst var det när pappa en gång skulle följa med. Så skulle jag prata om förhållandet mellan pappa och mamma. Men det gick bra. 
Nuförtiden behöver jag inte gå till kurator. Eftersom att allting är okej. Som jag är väldigt glad över!

Ni kanske kommer tro att jag ljuger och söker efter uppmärksamhet. Men jag vill dela med mig det här inför bloggen, och så att ni kommer känna mig lite mer.

Man kan inte se det utanpå och inuti som jag är idag. Men jag bär på det varje dag och försöker glömma. Men hur mycket jag än glömmer så kan jag inte lämna det.
När jag var yngre.. runt 4-5 år skildes mina föräldrar. Jag minns när pappa och mamma skulle bestämma över vem som skulle bo hos vem. De fick välja mellan min äldsta bror ( Tommy ), mig och min andra storebror ( Rasmus ). Jag minns hur pappa och mamma drog mig i armarna, typ som dragkamp för att bestämma vem jag skulle bo hos. Tillslut blev det hos pappa och det är jag glad över.
Hela dagis och framtill 5an var jag retad och när jag kom till mellanstadiet blev jag mobbad i skolan. Jag minns när jag blev jagad runt hela skolan av halva klassen. Jag minns när jag hotade med kniv. Det var en tuff tid och oftast kom jag hem gråtandes och hade panik. Självklart tog pappa om mig och ringde till rektorn då och då. Men det hjälpte inte särskilt mycket. Men när jag lämnade 5an och kom till en ny skola, med nya klasskompisar och mina gamla så blev allting bättre. Jag startade om mitt liv. Därför är jag den jag är idag. En glad, sprallig, aktiv människa. Jag har självförtroendet på topp varje dag och jag känner att jag inte är en vanlig tonåring. Jag har inte en likadan attityd som de flesta i min ålder har. Jag säger inte emot mina föräldrar, konstigt nog. Men för det har jag inget hemligt för dem. Särskilt inte för pappa. Jag säger inte emot. Och det känns bra tycker jag.

Jag älskar mitt liv, jag älskar mig själv. Jag älskar mitt utseende ( dock inte överdrivet mycket, men jag duger som jag är. ). Därför skapade jag en kategori där ni kan följa hur min barndom egentligen har varit under åren.