Forever can begin - if you're with me

Ni kanske kommer tro att jag ljuger och söker efter uppmärksamhet. Men jag vill dela med mig det här inför bloggen, och så att ni kommer känna mig lite mer.

Man kan inte se det utanpå och inuti som jag är idag. Men jag bär på det varje dag och försöker glömma. Men hur mycket jag än glömmer så kan jag inte lämna det.
När jag var yngre.. runt 4-5 år skildes mina föräldrar. Jag minns när pappa och mamma skulle bestämma över vem som skulle bo hos vem. De fick välja mellan min äldsta bror ( Tommy ), mig och min andra storebror ( Rasmus ). Jag minns hur pappa och mamma drog mig i armarna, typ som dragkamp för att bestämma vem jag skulle bo hos. Tillslut blev det hos pappa och det är jag glad över.
Hela dagis och framtill 5an var jag retad och när jag kom till mellanstadiet blev jag mobbad i skolan. Jag minns när jag blev jagad runt hela skolan av halva klassen. Jag minns när jag hotade med kniv. Det var en tuff tid och oftast kom jag hem gråtandes och hade panik. Självklart tog pappa om mig och ringde till rektorn då och då. Men det hjälpte inte särskilt mycket. Men när jag lämnade 5an och kom till en ny skola, med nya klasskompisar och mina gamla så blev allting bättre. Jag startade om mitt liv. Därför är jag den jag är idag. En glad, sprallig, aktiv människa. Jag har självförtroendet på topp varje dag och jag känner att jag inte är en vanlig tonåring. Jag har inte en likadan attityd som de flesta i min ålder har. Jag säger inte emot mina föräldrar, konstigt nog. Men för det har jag inget hemligt för dem. Särskilt inte för pappa. Jag säger inte emot. Och det känns bra tycker jag.

Jag älskar mitt liv, jag älskar mig själv. Jag älskar mitt utseende ( dock inte överdrivet mycket, men jag duger som jag är. ). Därför skapade jag en kategori där ni kan följa hur min barndom egentligen har varit under åren.