Fortsättning..
Jag muttrade något ohörbart och gömde mitt ansikte för Timmy. Jag hade min rygg mot honom för att undvika hans ansiktsuttryck. Jag ryste svagt av vindpusten som for genom mig. Jag sneglade smått på Timmy som satt nervöst och bet sig i läppen.
"Hur mår du ?", frågade han prövande. Jag snyste. Såg han inte hur illa gänget betedde sig ? Såg han inte mina tårar ? Han skrattade åt mig och nästa sekund verkar han vilja be en förlåtelse. Jag snyste igen men svarade inte hans fråga.
"Steph.. det som hände i helgen, du vet att jag inte gjorde det med flit.", sade han ursäktande och jag kände hur tårarna sakta börja trilla ner från ögonlocken. Jag reste mig upp och gick iväg. Men jag hann inte långt förrän Timmy grep tag i min arm. "Stanna kvar. Jag har mer att berätta." Min ilska började koka inom mig. Mer att berätta. Vad ville han få sagt ? Att han kände samma känslor för mig som jag gjorde för honom, knappast. Det skulle aldrig hända. Endast bara i mina overkliga drömmar. Jag knöt mina nävar så hårt att mina knogar såg ut som att hoppa ur sina leder. Jag vände mig om och såg på honom med en kall blick, samtidigt som mina tårar föll ner för kinderna.
"Vad vill du få sagt, Timmy !?", väste jag. Timmy drog på munnen och bet sig i underläppen. Skulle han vara tyst nu ? Nej, jag hade fel. Han röst var som ett svagt mummel.
"Du måste försöka hålla dig undan från mig. Särskilt i skolan. Rebecca har .. känslor för mig". Jag hörde hur svårt det var för honom att uttala de sista orden. Jag häpnade, nästan så att min haka skulle hoppa ur led. ".. men jag känner inte detsamma. Hon gör allt för att få min uppmärksamhet. Och tyvärr får hon det. Men det är inte mitt fel! Jag måste spela att jag är intresserad av henne för att inte förstöra mitt rykte. ", förklarade han enkelt så att jag kunde förstå. Och det gjorde jag. Jag förstod varenda ord han sa. Men.. det jag inte förstod var att han inte ville förstöra ryktet. Han ville inte förstöra ryktet av en enda orsak; låtsas tycka om Rebecca. Det lät inte logiskt.
"Åh.. ", var allt jag fick fram just den stunden. Jag låtsade greppet om mina hårda nävar och min blick var fäst vid asfalten. Jag skrapade litegrann med foten och ljudet under foten ryste till i mina öron.
Timmy nickade instämt och såg på mig. När jag såg på honom och mötte hans blick kände jag rodnaden i mina kinder. Han log det där perfekta leendet som jag älskade så mycket.
Det var tyst några minuter. Vi lät våra blickar tala för varandra verkade det som och hans blick talade mer än vad min gjorde antagligen. Hans blick bad om förlåtelse. Hans blick verkade visa att han tyckte om mig. Min blick talade om hur dåligt jag mådde. Min blick talade om hur mycket jag älskade honom. Jag var den som bröt tystnaden först. Jag torkade mina tårar om kinderna och rodnade litegrann. Timmy log och blickade mot skolan. Jag hörde högljudda röster. Jag suckade och vände mig om och började gå.
"Vänta, Steph!", ropade och gick fram till mig när jag hunnit gå flera meter. Han grep återigen tag i min arm och förde mig till sig. Genast såg jag gänget bakom oss och jag började andas häftigt. Gör det inte, snälla!, ekade i mina tankar och jag höll hårt i Timmys armar. Timmy böjde sig framåt och lät sina läppar möta mina. Nej, fan.. muttrade mina tankar och jag visste inte om jag skulle hålla med eller inte. Kyssen var långsam och inte som förra gången då den var mer intensiv. Men jag tyckte om det. Sedan lossade jag mig ur Timmys läppar och grepp och sprang från platsen. Jag kunde redan tänka Rebeccas reaktion. Förbannad, svartsjuk. Jag såg inte framemot morgondagen.
"Hur mår du ?", frågade han prövande. Jag snyste. Såg han inte hur illa gänget betedde sig ? Såg han inte mina tårar ? Han skrattade åt mig och nästa sekund verkar han vilja be en förlåtelse. Jag snyste igen men svarade inte hans fråga.
"Steph.. det som hände i helgen, du vet att jag inte gjorde det med flit.", sade han ursäktande och jag kände hur tårarna sakta börja trilla ner från ögonlocken. Jag reste mig upp och gick iväg. Men jag hann inte långt förrän Timmy grep tag i min arm. "Stanna kvar. Jag har mer att berätta." Min ilska började koka inom mig. Mer att berätta. Vad ville han få sagt ? Att han kände samma känslor för mig som jag gjorde för honom, knappast. Det skulle aldrig hända. Endast bara i mina overkliga drömmar. Jag knöt mina nävar så hårt att mina knogar såg ut som att hoppa ur sina leder. Jag vände mig om och såg på honom med en kall blick, samtidigt som mina tårar föll ner för kinderna.
"Vad vill du få sagt, Timmy !?", väste jag. Timmy drog på munnen och bet sig i underläppen. Skulle han vara tyst nu ? Nej, jag hade fel. Han röst var som ett svagt mummel.
"Du måste försöka hålla dig undan från mig. Särskilt i skolan. Rebecca har .. känslor för mig". Jag hörde hur svårt det var för honom att uttala de sista orden. Jag häpnade, nästan så att min haka skulle hoppa ur led. ".. men jag känner inte detsamma. Hon gör allt för att få min uppmärksamhet. Och tyvärr får hon det. Men det är inte mitt fel! Jag måste spela att jag är intresserad av henne för att inte förstöra mitt rykte. ", förklarade han enkelt så att jag kunde förstå. Och det gjorde jag. Jag förstod varenda ord han sa. Men.. det jag inte förstod var att han inte ville förstöra ryktet. Han ville inte förstöra ryktet av en enda orsak; låtsas tycka om Rebecca. Det lät inte logiskt.
"Åh.. ", var allt jag fick fram just den stunden. Jag låtsade greppet om mina hårda nävar och min blick var fäst vid asfalten. Jag skrapade litegrann med foten och ljudet under foten ryste till i mina öron.
Timmy nickade instämt och såg på mig. När jag såg på honom och mötte hans blick kände jag rodnaden i mina kinder. Han log det där perfekta leendet som jag älskade så mycket.
Det var tyst några minuter. Vi lät våra blickar tala för varandra verkade det som och hans blick talade mer än vad min gjorde antagligen. Hans blick bad om förlåtelse. Hans blick verkade visa att han tyckte om mig. Min blick talade om hur dåligt jag mådde. Min blick talade om hur mycket jag älskade honom. Jag var den som bröt tystnaden först. Jag torkade mina tårar om kinderna och rodnade litegrann. Timmy log och blickade mot skolan. Jag hörde högljudda röster. Jag suckade och vände mig om och började gå.
"Vänta, Steph!", ropade och gick fram till mig när jag hunnit gå flera meter. Han grep återigen tag i min arm och förde mig till sig. Genast såg jag gänget bakom oss och jag började andas häftigt. Gör det inte, snälla!, ekade i mina tankar och jag höll hårt i Timmys armar. Timmy böjde sig framåt och lät sina läppar möta mina. Nej, fan.. muttrade mina tankar och jag visste inte om jag skulle hålla med eller inte. Kyssen var långsam och inte som förra gången då den var mer intensiv. Men jag tyckte om det. Sedan lossade jag mig ur Timmys läppar och grepp och sprang från platsen. Jag kunde redan tänka Rebeccas reaktion. Förbannad, svartsjuk. Jag såg inte framemot morgondagen.
Kommentarer
Trackback
